Melia

Vad är det med att uppdatera bloggen? Jag är uppenbarligen en person som inte förstår det där. Den här bloggen är snarare ett stressmoment än ljuv avkoppling från vardagen. Men så närmar sig en tenta och skrivkrampen kommer. Bloggen blir plötsligt en extremt viktig del av mitt liv. Tentor gör allt annat än själva tentaämnet är jätte roligt! Jag älskar att städa, laga mat, rensa datorn och allt som inte berör något som tas upp i min farmakologibok. Någon som känner igen sig? Mina kursare pratar om hur otroligt rent och välsorterade lådor de har innan en tenta, kan inte annat än att hålla med. Det är så extremt mycket som måste göras i ett hem och otroligt lite tid man har till boken. Detta sker varje gång det är dags och fast ämnet är mer än intressant så vill det sig inte. Nu kanske jag låter som en oansvarig student som kör på tentorna och aldrig pluggar. Men så är icke fallet, är tvungen att ta tag i det lilla helvetet tids nog men ville bara uppmärksamma fenomenet.  Men man får försöka se det positiva med att  föreläsningsanteckningarna ligger olästa, mitt rum doftar underbart och shit vilka snygga och välmålade naglar jag har.

Sa jag att det är sjukt mycket roligare att festa också?

Perception är ett delområde inom den kognitiva psykologin, det är ett begrepp för de processer som är aktiva för att tolka sinnesintryck så som syn, lukt, hörsel, smak och känsel. Perception kan både vara medvetna och omedvetna processer, de är nödvändiga för att vi bland annat ska kunna orientera oss i vår omgivning, känna igen ansikten, bedöma avstånd m.m. Urvalet och tolkningen beror på inre och yttre faktorer. De inre faktorerna är våra behov, erfarenheter, känslor, och förväntningar. De yttre faktorerna är stimulits storlek, kontrast, intensitet och frekvens.

Men vem bryr sig? Jag är så opepp på att plugga och kommmer inte framåt, detta är allt jag skrivit på 3 timmar:O HELP ME!

Imorgon eller rättare sagt om några timmar(host Amelia ska gå och lägga sig) ska jag gå till Face Stockholm och lära mig sminka på fina röda läppar. Känner att jag vill köpa massa bra produkter och inte bara köra med mina gamla som dessutom har fel röd färg. Efter att vi var ute i fredags och en kille i kön sa att jag var lik Kat Von D i LA ink har jag levt på det(nej jag sitter inta alls bänkat vid teven och tittar på hur världens snyggaste tatueringar blir till av världens tuffaste tjejer och blir ännu sugnare på att göra min Nr 3). Det jag försöker säga att den tjejen är bäst så det är Kat-röda läppar jag vill få imorgon! Önska mig lycka till;P

Tisdagen blev lite speciell för mig, skulle vara på Sophiahemmets sjukhus för att lära mig ta puls och blodtryck med studenter i termin 6. Allt gick helt fel till en början, ingen student kom och hämta mig och jag stod där alldeles själv i entrén och kände mig as mobbad. Läkare i vita rockar och sjuksköterskor i Sophia-uniformer sprang förbi hela tiden, men efter  ca 20 minuter fick jag nog och grabba tag i första bästa människa. Blev uppskickad en våning men det var tydligen fel plats det med, för inte skulle jag vara där och nej de hade ingen student med det namn jag hade på min lista. Jag hade sån panik och fick verkligen säga till mig själv att ta det lugnt och andas när jag irriterad som få gick upp till skolan, upp till Sara Bomans rum och berätta att jag blivit övergiven på min andra hospiteringsdag!

Efter mycket om och men, ringandes till olika människor så fick jag gå med en dam till sjukhussidan, där hon presenterade mig som den övergivna studenten. 3 av mina klasskompisar var med två studenter en trappa upp så fick vara med de och det hela kändes genast väldigt mycket bättre. Och att sen få starta övningen med en kopp te på en solig balkong  var inte helt fel.  Sen var det dags att köra igång med blodtrycksmanschetter och tack vare allt mitt övande med mamma gick det jätte bra.  Sen hände det roligaste, våra as gulliga studenter frågade lite nyfiket om vi kanske hade lust att öva på att sticka. De kom ihåg hur jobbigt de tyckte det var första gången de skulle göra det, vara tvungna att stå på sin första praktik med en gammal sträng sjuksköterska som handledare, någon man knappt kände och stå där helt själv och darra framför en gammal tant som skulle få sitt insulin insprutat. Efter den historien anmälde vi oss alla fyra som väldigt intresserade att få sticka i dessa två studenter som dagen till ära fick fungera som mänskliga nåldynor. Vi var jätte duktiga men måste säga att de såg väldigt omplåstrade ut när vi var klara och att den ena tjejen skulle på dejt den kvällen gjorde det inte bättre.

Men att sticka för första gången var så jävla häftigt! Känner fortfarande hur hjärtat slår fortare och den underbara känslan av att klarat det efteråt. Jag klarade det på första försöket och nu går jag och tänker på att lilla jag har klarade att sticka in en kateter i en riktig människa. Och efter den dagen så känns allt det här lite mer på riktigt och att bli sjuksköterska var nog en riktigt bra ide när det kommer på fråga. Sen måste jag säga att blod och nålar är något av det roligaste som finns (har hört rykten om att man blir lite knäpp av den här utbildningen)

Klockan är över tolv, det betyder att jag är 20 nu. Och det i säg betyder att jag är stor nu, det finns ingen återvändo. Men jag vill inte var stor, jag vill bara vara ett litet barn som kan krypa upp i mammas famn. Bara sitta där som när man var fem, tätt tillsammans så hon kan göra allting bra igen. Men jag är inte liten längre och hur mycket jag än vill så kan mamma inte rädda mig. Det är allvar och vuxenlivet är här, men nej jag vill inte! 

Men jag är stor så det finns inget att göra, även om jag skriker på hjälp på insidan så syns det inte på utsidan. Menar hej jag är ju mer seriös än de flesta av mina vänner, jag har tagit tag i mitt liv och pluggar på högskolan, fatta vad vuxet...  Det ska tala om att jag är mogen och trött på att slösa bort mitt liv eller?

Men jag beter mig inte speciellt moget ibland, det är en sak som är säkert. Ibland känner jag mig verkligen som en idiot, lärt mig att alkohol kan få en att göra pretty stupid things sometimes. Jag stannar upp och blir generad, att jag beter mig som en sån där tjej jag dyrt och heligt lovat mig själv att jag aldrig skulle vara. Men det är väl ett framsteg? Att se sina fel och vilja förändras?

Både hon och jag har en speciell person i våra tankar angående det här fenomenet att tycka synd om sig själv, men det är inget jag vill eller tänker ta upp i den här bloggen. Det finns bättre saker att lägga ner sin energi på, i mitt fall underbara sommarplaner. Jag, Moa och Ullis ska få återse vårt älskade Mallis med Magaluf i spetsen. Den stora frågan är bara om Camilla följer med eller inte, hon har nu fått fram till torsdag att lämna besked. Det är såklart jobbet hennes som krånglar men jag tycker faktist att Daga kan ge henne semester då(Hallå din son och jag har faktist gått i samma klass i VÄLDIGT många år + att vi tävlat i Vi i 5:an! menar vi är ju nästan familj.... öööö eller ngt åt det hållet:P).  Jag, Amelia har ju gått från negativ till att återse Mallis till MYCKET pepp till att återse Mallis... Detta är ju otroligt! Så nu tycker jag Milla kan hänka och att vi ser till att Magaluf 08 blir lika underbar som 07(tror att det går iaf)...

MAGALUF 07 VAR BÄST, 2008 SKA BLI ÄNNU BÄTTRE!