20-årskris
Klockan är över tolv, det betyder att jag är 20 nu. Och det i säg betyder att jag är stor nu, det finns ingen återvändo. Men jag vill inte var stor, jag vill bara vara ett litet barn som kan krypa upp i mammas famn. Bara sitta där som när man var fem, tätt tillsammans så hon kan göra allting bra igen. Men jag är inte liten längre och hur mycket jag än vill så kan mamma inte rädda mig. Det är allvar och vuxenlivet är här, men nej jag vill inte!
Men jag är stor så det finns inget att göra, även om jag skriker på hjälp på insidan så syns det inte på utsidan. Menar hej jag är ju mer seriös än de flesta av mina vänner, jag har tagit tag i mitt liv och pluggar på högskolan, fatta vad vuxet... Det ska tala om att jag är mogen och trött på att slösa bort mitt liv eller?
Men jag beter mig inte speciellt moget ibland, det är en sak som är säkert. Ibland känner jag mig verkligen som en idiot, lärt mig att alkohol kan få en att göra pretty stupid things sometimes. Jag stannar upp och blir generad, att jag beter mig som en sån där tjej jag dyrt och heligt lovat mig själv att jag aldrig skulle vara. Men det är väl ett framsteg? Att se sina fel och vilja förändras?