Melia

Ogillar vi inte alltid Sverige när vi är hemma och längtar efter det när vi är utomlands?! Eller är detta kanske bara något som drabbar mig?

Skulle inte tro det, när jag var i LA i höstas tror jag att jag mötte de mest nationalistiska och Sverigelängtande svenskarna som finns på vår jord. Det var Lucia, glögg, svenskt godis och prinsessan Victoria 24 timmar om dygnet, och efter bara några dagar sjönk jag till samma nivå. För finns det något godare än tanken på Annas pepparkakor eller Ahlgrens bilar på andra sidan Atlanten?

När jag sen nästan grät av lycka för att komma till ett av Madrids IKEA och få äta en Skagenmacka efter en hemskt jul och nyår utan knäckebröd och Kalles så räckte det för mig. Gräset är alltid grönare på andra sidan, Sverige är alltid bäst utomlands och jag tycker att min teori bara är så sann som det går. Några synpunkter?  

Men hur bär man sig åt för att få liv i denna sprudlande kärlek till vårt land på hemmaplan? Jag har bara ett svar; ÅK BORT!

För jag är en person som vill tycka om våren i Stockholm och älska det här underbara landet där man kan äta blodpudding.

Så för att få liv i kärleken(till Sverige den här gången) så ska jag sätta mig på tåget och lämna landet. Drastiskt? Nej är svaret, och det är inte precis långresa som står på schemat utan Oslo är destinationen, där väntar min älskade Anna som en ivrig guide. Den 18:e april bär det av och detta ska bli ett välkomnat miljöombyte, som för hoppnings vis kan framkalla lite hemlängtan till vårt kära Svealand.