Melia

Hej världen Amelia tar ett steg ut i vuxenvärlden, sjuksköterskelinjen väntar.

Mitt halvår av lugn och ro, som jag valt att kalla det börjar lida mot sitt slut. När antagningsenheten för högskolan i juli inte ville ta emot mitt en dag försena svar till sjuksköterskelinjen, var jag först fly förbannad i en timme och sen blev jag lättad.  Det här var den stora chansen att vila upp sig, träna, stressa ner och få en titt på vuxenlivet.
Hur det nu har gått med det är en annan femma, menar jag har jobbat på Sillen och Donken. Knappast speciellt vuxet eller relaxande på något sätt.

Sen hade jag en förhoppning att hitta mig själv, bli lite mer säker på vem Amelia är.
Nit lott där med, big time. Jag är mer förvirrad än nånsin, jag har mindre koll nu än i hela mitt liv om vem jag är och vad jag gillar. Jag blir så imponerad när jag hör Malin säga att hon är trygg i sig själv och att hon har hittar den hon vill vara. Kommer det bli jag?

Paniken sprider sig, förut hade man i alla fall en plattform; skolan som organiserade ens vardag. Men vad har jag nu? Inte ett skit.

Mitt jobb på McDonalds duger inte alls. När skolan försvann var det på något sätt som det jag var duktig på försvann, "Hjälp jag är inte bra på något längre" skriker jag inombords. Jag kanske överdriver men jag har inget jag kan luta mig tillbaka på längre, så är högskolan bara en flykt tillbaka till den tryggheten?

Frågar någon mig vad jag tycker om att göra eller vilka filmer jag gillar eller vad jag har lust att hitta på, häver jag ur mig ett "jag vet inte".  Frasen är min nya grej och den kommer alldeles för ofta. Men detta är inget jag är stolt över, nej tvärt om; jag skäms.
Jag måste framstå som den tråkigaste människan i världen. Mitt försvar är att jag inte vet vem jag är längre eller vad jag gillar, det känns så fel att bara säga något som man inte tycker om 100%. Problemet är nog att jag är en sån tänkare, filosofen i mig tar aldrig semester och det orsakar väldiga samvetskval.

Jag vill organisera mig, hitta vem jag vill vara och bli den. Man ska ju akta sig vad man förändras till och jag har sett många skräck exempel runt mig de senaste åren. Jag hoppas att jag snart kan säga som Malin och verkligen mena det, vara lycklig och säker på vem jag är. Kanske kan min sjuksköterskeutbildning i vår hjälpa mig på vägen? Jag bara hoppas och svarar ja till min plats.

          

                                           
                                                            Jag är så vilsen, vet inte vem jag är längre.
                                                                      Kommer högskola hjälpa mig?